Fördelarna är många. Ökade grönytor, biologisk mångfald, jämnare dagvattenflöden, bättre mikroklimat och mindre överhettning, lägre buller och rekreation. Helt enkelt friskare städer. Gröna tak är ämnet, inte minst användbart på större och offentliga byggnader i stadsmiljö.
Text och bild: Dan Rosenholm
Gröna tak kan indelas i två huvudgrupper. På extensivt odlade tak används torktåliga växter, där är jordlagret tunt och kontinuerligt underhåll behövs knappast alls. Intensivt odlade takytor, däremot, liknar mer vanliga trädgårdar, med träd, buskar och kraftiga perenner. Där är lagren av substrat djupare och tyngre (vanlig matjord hör inte hemma på moderna tak) och takkonstruktionerna behöver vara kraftigare.
Idén är knappast ny. Babylons hängande trädgårdar, för sisådär 2 600 år sedan, var sannolikt ett terraserat, ytterst solitt byggnadsverk med dubbla typer av tätningar under ett massivt jordlager. Storvuxna fruktodlingar gjorde dem till en, med dagens terminologi, i högsta grad intensiv takodling. Ett underhållande exempel, men källorna är indirekta, vi kan inte ens fastställa århundrade eller om det bara är en myt som ens aldrig funnits.