Så gjorde vi vår resa i förintelsens spår. Vi klev på en buss som tog oss till en flygplats, satte oss i en silverglänsande luftfarkost, åt våra inplastade smörgåsar och steg ner genom Krakows molnskyar.
Och sedan stod vi bara där i kanten av det sönderfotograferade järnvägsspåret som ledde in i mörkrets hjärta. Vandrade i det ofantliga Birkenau medan gräset lyste grönt och grodorna lekte parningslekar i dammarna där askan efter tusentals människor en gång spridits vind för våg. Som små flugskitar flanerade vi runt i den ofantliga mänskliga katastrofen, vilsna turister i vansinne och förvriden människosyn.
Och jag kände hur den lilla cirkeln runt min egen torftiga existens slukades av de stora historiska kretsloppen och hur jag fick kämpa för att återfinna min egen plats i denna enorma kunskapsbank om mänskligheten. Placera in mig själv på en skala bland skurkar och hjältar och allt det som antagligen ryms i oss alla.
Det var storartat och fruktansvärt.
