Antalet kaféer i Sverige var som störst på 1930-talet. Urbanisering, trångboddhet och nya sociala mönster hade gjort dem till viktiga mötesplatser. Kaféerna blev helt enkelt en viktig del av den nya stadskultur som spreds under mellankrigstiden och som beskrivs så väl i Ivar Lo Johanssons roman Kungsgatan (1935). Björn Gustavsson tar oss till de klassiska konditorierna.
Vid sidan av enkla ölkaféer och vanliga, enkla kaféer fanns de lite mer påkostade konditorierna (där det även bedrevs en mer omfattande bageriverksamhet). De allra finaste konditorierna benämndes wienerkonditorier och hade ursprungligen Wiens klassiska kaffehus som förebild.
Wienerkonditorier fanns på många svenska orter. Där mötte ombonade, salongsaktiga lokaler, ofta med flera serveringsrum, mjuka soffor och fåtöljer, väggspeglar och palmväxter. Och utbudet av tidningar och tidskrifter var vanligtvis stort.
Några av landets allra äldsta konditorier finns fortfarande kvar. Sundbergs konditori i Stockholm, som finns i samma lokaler som 1796, är en kulturpärla. En annan institution still going strong är Ofvandahls i Uppsala (1878), där inte minst studenter ännu vimlar i de gamla vackra serveringsrummen i fil. Även Güntherska hovkonditoriet i samma stad kvarlever, men i moderniserad form.
