Natthikos betraktelser: Den tuffaste fågeln

Foto: Pixabay

Det börjar med att din mamma föder fram ett blåmelerat, spetsigt ägg. Spetsigt så att det snurrar runt sin egen axel istället för att falla ned från klipphyllan. För ni har inget rede alls. Bara en kall, hård kalkstens-hylla hisnande högt över havet. Lyckas mamma och pappa skydda ägget från hungriga trutar, och från äggtjuvar ur er egen stam, så föds du tre veckor senare. Sen handlar allt om att göra dig fet, snabbt. Och att överleva trutarna som ständigt glidflyger förbi ditt hem med hungriga ögon. I dom ögonen är du en ostbåge. Och trutar gillar ostbågar till och med mer än exmunkar. Du matas med kopiösa mängder skarpsill, och har ingen aning om vad som väntar. En mörk julinatt så börjar mamma vänligt men bestämt knuffa dig mot stupet. Pappa kallar från havet nedanför. Det finns inte en fjäder i dig som tycker det här är en bra idé. Du vägrar. Mamma slutar helt att mata dig. Det kallas ”tough love” på engelska. Rätt snart fattar du att det blir ingen mer mat förrän du hoppat. Några utsvultna nätter senare, i ett relativt trut-fritt ögonblick, så växer sig din hunger större än din rädsla. Du tar språnget utför stupet i mörkret. Det första du upptäcker är att dina vingar sitter alldeles för högt upp på kroppen, och du är inte i närheten av att kunna flyga. Du landar hårt på klipporna efter 15 meters fritt fall. Men all skarpsillen har gett dig en fettsäck på bröstet som tar smällen. Du vaknar till liv efter en kort stund, och konstaterar att du överlevde, mot alla odds. En ornitolog med spring i benen närmar sig för att ringmärka dig. Men du ger järnet och hinner ner i vattnet. Nu gäller det att hitta pappa. Det ligger flera tusen pappor i vattnet. Men du känner igen pappas fågelsång. Du är så glad när du till slut hittar pappa i vattnet, och lättad över att strapatserna äntligen är över. Då säger pappa: ”Kom mitt barn, nu skall vi simma till Polen. Mamma kommer om några veckor, när hon vilat upp sig.”