– Sista kaffet i kåsan måste slängas i elden, till gudinnan Sáráhkk, beskyddaren av livet och hemmet, säger Tomas Kuhmunen och viftar iväg kaffeskvätten in i elden så det fräser.
Sáráhkká är en av de traditionella samiska gudinnorna, syster till Juoksáhkká och Uksáhkká, de tre döttrarna till urmodern, Máttaráhkká.
Foto: Donald Boström
”Som beskyddare av livet och hemmet är det viktigt att Sáráhkká får det sista av kaffet som ett offer. Man ska bruka, inte förbruka”, fortsätter Tomas.
Det var vinterns kortaste dag, eller längsta natt om man så vill, bara ett par dagar före julafton och bilen rullade ljudlöst i snön från Kiruna norrut mot Gabna samebys rengärde, 20 mil norr om polcirkeln.
I backspegeln skimrade en rödrosa strimma vid horisonten med toner av orange mot en mörk himmel och vittnade om att jag befann mig i det som enligt klockan skulle vara dag, men känslan var snarare att röra sig i en twilight zone, ett ingenmansland mellan gryning och skymning, mer natt än dag, fastän det var dag.
