Tonfisk direkt ur burk varvat med slarvstekta frysfiskpinnar – Christian Dauns matvanor har sedan skilsmässan varit under all kritik. Men kanske är det dags att höja kraven på sig själv igen?
Jag är matintresserad långt över genomsnittet. Om ordet ”foodie” inte hade väckt så depraverade associationer – tänk skamlös kosmopolit som bryr sig mer om att få till kombuchan än att rösta i riksdagsvalet – så skulle jag förmodligen våga kalla mig en sådan. Jag har renodlade mat- och vinresor till Georgien, Slovenien samt Frankrikes gastronomiska mecka Lyon på mitt samvete. Och jag kan tillbringa timmar på supermercados, minimarkets, saluhallar, bazarer, matmarknader… Krypkör gladeligen längs hyllplanen i jakt på intressanta inläggningar och kryddblandningar. Jag kan också – vilket min ex-fru aldrig lärde sig uppskatta – studera restaurangmenyer i timmar. Åh, detta ljuvliga förspel till ätandets akt!
När jag inte har varit upptagen med att själv käka har jag sträckkollat Chef’s table eller någon annan matporrig Netflix-serie. Därtill har jag med stor behållning slukat de sinnliga krogrecensionerna i tidskriften New Yorker. Jag har till och med gett ut en kokbok för några år sedan, den förnumstigt betitlade ”Mitt barn äter allt”, tillsammans med stjärnkrögaren Niklas Ekstedt. En illvillig själ skulle utan problem kunna drämma till mig med invektivet ”matsnobb”, jag skulle förmodligen inte ens protestera.
