Man kan som författare förhålla sig till sanningen på flera sätt. Man kan skriva för att undersöka sanningen. Man kan skriva för att kungöra sanningen. Man kan skriva för att komma runt sanningen. Och man kan ljuga, det vill säga hitta på. Romanförfattaren hittar på. Diplomaten brukar skriva sig runt sanningen. Vi lämnar dem. Återstår undersökningen och kungörelsen.
Den som kungör sanningen har redan vid start förstått vad det handlar om. Undersökningen är så att säga avklarad. Frågorna har ställts, svaren finns redan, författarens uppdrag består i att på bästa sätt förmedla budskapet till läsaren. I pamfletten, debattboken, väckelseskriften finns inget att upptäcka, inget att pröva, en hel läsekrets att vinna. Åsikten står i centrum, avklarad och självklar och av sådan vikt att sanningen ibland måste maka på sig. Det är boken som väckarklocka, skriften som samhällsomstörtare. Lars Janssons Mångkultur eller välfärd ”bevisade” för femton år sedan att invandringen fört Sverige till ruinens brant och att det nu var svenskarna som diskriminerades och den var en starkt bidragande orsak till Sverigedemokraternas första parlamentariska framgångar. (Få debattböcker har under de senaste tjugo åren haft så stort politiskt inflytande; ändå så lite omdebatterad.)
