Efter ett möte med brandmannen Lasse Gustavsson öppnar sig bråddjup av möjligheter. Livet förändras när han och jag pratar om livet, döden och hans livsresa efter den ohyggliga olyckan. Efter tragedin, som han kallar sin nära-livet-upplevelse, spirade ett nytt liv. För ur den svåraste smärta kan det bästa födas.
Det är tidigt i maj månad 1981. Det är något med maj, den är limegrön och skör som äggskal och allt ligger framför oss. Orört. Obesudlat. Hoppet dallrar i vitsippslunden och koltrastsången. Mitt i försommarnatten är två brandmän på väg till en gasläcka i oljehamnen på Hisingen i Göteborg. Hisingen med alla sina industrier, gasklockor och höghus ligger öde och slumrar. Under vägen uppstår ett par förödande kommunikationsbrister och brandbilen kör därför allt längre in i det farliga hamnområdet, allt närmre det fasansfulla som skall hända, som skall slita livet i stycken. För så är det med tiden, det finns ett före och ett efter. Före vet vi inte så mycket, efter vet vi allt. Brandbilen kör rakt in i 20 ton propangas som exploderar i ett helveteshav av eld lika omfångsrikt som Globen. Explosionen syns långt in i Västergötland och tusentals Göteborgare vaknar och tror att det är krig. Mitt i eldhavets epicentrum finns brandmännen Lasse och Leif. Lasse har arbetat en vecka på brandkåren och är bara 24 år.
