Inga pengar, ingen sex, ingen musik, ingen semester, ingen IPA och inga romaner. Björn Natthiko Lindeblad tänker tillbaka på sitt livs kanske lyckligaste tid.
Mitt sjätte år som munk levde jag som eremit. Först i en sunkig grådaskig bambuhydda som överlevt två monsuner, och knappt hade ståhöjd.
Sen dog en av männen i byn nedanför nationalparken jag bodde i. Vi hade fattat tycke för varandra, när jag nån gång i månaden åt min dagliga måltid nere i byn, och försökte dela min förståelse av Buddhism på knackig thailändska.
I mannens testamente öronmärkte han en storslagen summa för att uppgradera mitt eremitage. Jag fick designa den nya hyddan själv. Lyxigast var att få myggnät för fönstren, ståhöjd, och en tio-stegs gående meditations-stig under tak.
Bilden är tagen dagen då vi invigde den nya hyddan. Det var mitt livs kanske lyckligaste år. 1999. Jag har fortfarande inte helt förstått varför.
Inga pengar, ingen sex, ingen musik, ingen semester, ingen IPA och inga romaner. Jag skulle kunna fortsätta med hundra ”ingen”-fraser till.
