Tystnad har blivit en bristvara. Oönskad musik och buller finns överallt och blir till
ljudföroreningar. Vi behöver stunder av stillhet, men många verkar skrämmas av frånvaron av ljud.
När hörde man senast en knappnål falla?
Bland det mest provocerande man numera kan göra i till exempel ett väntrum, näst att hala fram en
handgranat, är nog att tända en cigg. Samhällets hårda tag mot rökning har tagits emot med både förvånande acceptans och moraliserande skadeglädje. Rökarna får gräva sina egna gravar utom lukt-
och synhåll.
Vi andra skyddas från passiv rökning, och det är väl positivt. Men passivt buller, då? Den
akustiska miljöförstöringen, ljudföroreningarna?
Oönskad musik, mobilskrikare, trafikbuller, butikernas ”ljudduschar”, jinglar, reklampladder
och vattenskotrar skapar en kakofoni som många lider av men som ses som något man får leva med.
Den som bor i en storstad bör förstås inte förvänta sig att det är tyst som på en lappländsk myr. Men
de som har en konsertlokal eller röjig utomhusscen till granne och varken kan sova eller se på tv i
sitt hem, är de verkligen bara ocoola svennar som borde flytta ut i periferin?
