Hellre soffor som tål spill än påkostad design och nymålade fönster. För Anders Carlén berättar artisten och husägaren Carola Häggkvist om vikten av naturnära boende, glöggdoftande grannfester och det nya drömhemmet i Sydafrika.
Det är bråda dagar för artisten Carola Häggkvist: skandinavisk julturné, skivsläpp av nya albumet Drömmen om julen och lansering av den adventsdoftande kokboken En godare jul.
Och så mitt i allt – ett nytt hus!
– Jag har längtat efter ett eget hus i Sydafrika sedan mitt första besök 1994 – och nu har det blivit verklighet! Det är ett vitputsat hus som ligger i fiskebyn Hout Bay, strax utanför Kapstaden. Jag har köpt det tillsammans med min pojkvän Jimmy, och så fort skolan slutar åker vi ner tillsammans och firar jul med både svenska och sydafrikanska vänner. Eftersom det är sommar kommer vi att ha en fest vid poolen och en liten konsert under olivlunden.
Hemma i Sverige bor Carola och Jimmy på var sitt håll och det här blir första gången de delar ett boende.
– Jimmy är en självgående och modern kille som fixar sin egen tvätt och städning och som dessutom gillar att stå i köket, så det kommer att bli jättehärligt! Inredningsmässigt, däremot, kommer vi att få mötas i mitten. Han vill att allt ska vara ordentligt och hålla en bra nivå, medan jag tycker att det är viktigare att det känns levande: Det är bättre att lägga in ett billigare golv som tål lite fest eller soffor där barn kan spilla lite. Och just nu har vi kommit halvvägs, där han hör vad jag säger och jag hör vad han säger.
Carola fortsätter:
– Jimmy är en kille som kan betala för sig, om man säger så. Det har ibland varit en svår puck för en del killar som varit med mig. De har känt att det varit svårt att hålla samma standard, men nu är det i stället tvärtom – att det är jag som säger att vi inte kan lägga så mycket på en soffa. Men så vet jag att han njuter av bra kvalitet och då tänker jag att "Okej, vi får gå upp lite i pris".
Planen är inte att flytta dit för gott, men däremot att bo där i längre perioder.
– Eftersom Zoe kommer från Sydafrika tycker jag att det är viktigt att hon får ha ett liv även där, med skola och vänner. Och så länge jag har med mig mina favoritsaker – och morgonrocken! – trivs jag var jag än befinner mig.
Har flyttat mycket
Carolas bostadskarriär innefattar nästan lika många flyttar som det finns deltagare i Eurovision Song Contest, och hon har sedan uppväxtåren i Sätra hunnit med att bygga eget hus utanför Uppsala, bo ståndsmässigt med murar och grind på Värmdö samt haft en storslagen sjöutsikt i Saltsjöbaden.
Sedan sju år tillbaka bor hon med sonen Amadeus (varannan vecka) och dottern Zoe i ett tillbyggt 30-talshus i Norra Ängby utanför Stockholm.
– Jag flyttade hit för att Amadeus skulle komma närmare sin fotbollsklubb, Brommapojkarna, berättar Carola som har fått följa sonens utveckling från talangfull knattespelare till en framgångsrik mittfältare med flera matcher i A-laget.
– Det är väldigt kul. Fotbollen går jättebra och det kommer att hända mycket nu framöver.
Doften av jul är påtaglig, och på bordet har Carola dukat upp med nygräddat adventsfika samt tänt flertalet ljus. Kopparna fyller hon med hemmagjord glögg.
– Den är från förra året så du får skylla på mig om du blir dålig, säger Carola och konstaterar att den påminner om mjöd till konsistensen. Men god!
– Trots att jag fyllt 50 år så har jag aldrig prioriterat mitt hem, det har aldrig blivit den viloplats jag tänkt, men vänner som besöker mig tycker ändå att det är väldigt fint, säger Carola och fortsätter:
– Jag är inte proffs på etikett, men jag har ett bra öga för design och estetik, att duka ett vackertbord eller fixa till en mysig veranda. Så här i jultid blir det även mycket ljus – och så krubban förstås. Och förra året fick jag till och med upp en randig julgardin, som jag spikade upp på egen hand!
Vardagsrummet pryds av små installationer, en stor soffa och ett trädgårdsbord som fått flytta in.
– Jag gillar patinan som träet får av att stå ute länge, lite sydafrikanskt beach wood. Soffan fick jag av en mäklare för länge sedan och mina installationer är ofta ouppackade kartonger som jag täckt med en duk och som blivit permanenta.
Inredning står inte överst på att göra-listan för Carola.
– Jag har gjort andra saker: engagerat mig i barnen eller träffat vänner. Att få till ett perfekt hem har aldrig varit viktigt för mig, säger Carola men lägger till att hon alltid engagerat sig i barnens rum med såväl djungeltema som rosa flufftapeter.
Piano i trädgården
Ointresset till trots, att välja det enklare lägenhetslivet framför det mer krävande villalivet har aldrig varit ett alternativ.
– Jag vill ha nära till naturen och enkelt ta mig ut och känna dofter och vind. För mig har det inte spelat någon roll att det har blivit högt gräs – och ingen annan för den delen eftersom jag har en hög häck – och jag tycker dessutom att det kan vara ganska vackert. Men visst finns det vänner som har erbjudit sig att klippa det åt mig...
– Jag tar lite hjälp ibland när det dyker upp någon lapp i brevlådan och tänker att jag ska få ordning på fönster och flagande färg. Däremot är jag ganska duktig på att pyssla på utsidan, sätta upp en vacker Welcome-skylt vid trappan, ställa fram lite krukor, ett tag hade jag ett gammalt piano i trädgården som vi jammade på... Det är lite pågående så där, och när jag tänker på det så har nog alla mina hus varit just det, lite pågående.
Detsamma gäller för hennes artistkarriär som sedan tv-debuten med låten Främling är ständigt pågående.
– Jag har sparat allt från mina turnéer och framträdanden. Rekvisita, scenkläder, guldskivor och mängder av fanbrev. Tidigare hade jag fem olika förråd utspridda i landet, men nu har jag bara ett kvar, på 150 kvadratmeter. När Zoe kom i det första gången frågade hon: "Mamma, har du sett vilken stor butik!"
Ambitionen är att göra sig av även med det förrådet.
– Jag har kontakt med en tjej från ABBA-museet och vi är inne på att göra en utställning med alla saker. Vi får se vad som händer!
Flyktingar i hemmet
I september förra året, mitt under den kaotiska flyktingkrisen i Europa, anländer två flyende familjer till Sverige. Deras packning är minimal liksom kontakterna i det nya landet, men med sig har de ett telefonnummer, som går till Carola.
– Jag var på plats på Kos och tog emot båtarna med flyktingar i slutet av förra sommaren. Och några av människorna jag träffade där fick jag ett särskilt band till, men jag hade aldrig räknat med att de skulle lyckas ta sig hela vägen till Sverige och hem till mig.
Men det gjorde de, och under fem månaders tid bodde nio flyktingar hemma hos Carola.
– Det var nio flyktingar från Iran och Uganda – och det fungerade fantastiskt bra att bo ihop. Det var kärlek, respekt – och tur att jag inte är så petig med mina möbler! Men jag gjorde en fadäs: Jag lät två av de ugandiska flickorna flytta in till Zoe utan att fråga och då kände hon att jag gick över en gräns. Jag bad om ursäkt och sedan blev det att en av tjejerna, den som Zoe blev bäst vän med, fick bo i hennes rum.
– Jag upplever en glädje i att andra människor kan njuta av mitt hus, min trädgård och mina äppelträd.
Men inte alla delar hennes uppfattning:
– Jag ville ta med mitt gäng på en släktsammankomst, och det uppskattades inte. Det sas inte rakt ut, men jag höll på att tappa hakan. Samma sak på Facebook när jag bad om tips på boende och jobb – det var två som svarade. Likes däremot fick jag massor, men vad ska jag med det till? Ge mig inte era likes, ge mig namn, nummer och när.Det är på riktigt, vi måste hjälpas åt i stunden.
Även ett rumänskt par har bott i tält på Carolas tomt, vilket inte var helt uppskattat av en granne som tyckte att Carola i så fall hade råd att erbjuda dem något bättre.
– Jag kan inte begära att andra ska vara lika engagerade som jag är. Det är underbart att sjunga och känna flödet, men syftet med mitt liv, det som Carola innebär, är att vara generös med det jag har. Om jag har tak över huvudet, hur många mer få plats?
Bjuder grannarna på glöggfest
Carolas öppenhet är inget nytt. Fram till nyligen visste de flesta bland vännerna var hon förvarade husnyckeln (under mattan) och kunde komma och gå lite som de ville.
– Det kan de fortfarande, men numer har vi kodlås i stället, säger Carola och skrattar.
– Jag brukar ofta bjuda in till glögg och enkla smårätter så här års, men det är inte alltid jag kan vara med till slutet. Ett år var jag tvungen att fara i väg till London, och förra året var jag tvungen att hämta Amadeus på Bosön. Jag minns att jag blev så förvånad när vi kom hem att bjudningen fortfarande var i full gång!
– Ibland har jag bjudit in hela grannskapet, mest för att komma förbi det här svenska med att inte hälsa. Det har varit jättetrevligt och ett sätt att lära känna varandra. Och ska jag vara ärlig, kul att bjuda på att de kan säga till sina släktingar och vänner att de varit hemma hos Carola – och insett att jag är som alla andra, eller kanske inte, skrattar Carola.
