Hur upplever en person i riskgruppen den rådande pandemin? Följ Anders Sundelins dagboksanteckningar under en vecka när ingenting är som vanligt.
Foto ovan: Harry Brewer / Unsplash
Måndag 23 mars. Tvättstugan från tidig morgon. Frukost. På radion det senaste om viruset. Förmiddagen vid skrivbordet, förutom räderna till tvättstugan. På Riksarkivet väntar 73 volymer som jag inte kommer åt. Läser igenom papperen jag hittills samlat på mig. Det går långsamt. Brev, protokoll, upprop etc. Noterar namnen: hittills 180 sidor med namn, yrke, ort, organisation, sidhänvisningar. Odet Tzur i örsnäckorna. K, som arbetar hemma sedan tio dagar, vill inte ha musik under arbetet. A-s B. ringer med en idé om ett jobb. Ett personporträtt. Förr gjorde vi flera tillsammans: jag som reporter, han som redaktör. En underbar tid. ”Kanske du kan göra intervjuerna på telefon?” ”Du vet”, säger jag, ”det blir så mycket sämre på telefon.” Jag är reporter. En reporter går hemifrån. H-g svarar på mitt mejl: Ingen fara med henne, fullt upp med jobb, värre för L-s som brukar ha flera spelningar i veckan. Noll fram till sommaren. Igår hade han sagt: ”Tycker du att jag ska söka jobb på Ica?” Lunch: omelett med permesan, bladspenat, tomater, tabasco. En tupplur på eftermiddagen. Några dikter av Heine innan jag somnar. ”Den som ej i sitt liv dårskap begick/ hörde aldrig till de kloka.” Vi promenerar till Stureplan: Rönnells, Hedengrens. ”Sämsta dagen någonsin”, säger N-s på Hedengrens. Hittar bland annat en Simenon jag inte läst, ”Appeasing Hitler” jag läst om. Whisky+sudoku före maten. Middag på rester från i lördags. Delar på en flaska vin. Ringer H-n och gratulerar på födelsedagen. Han skulle ha ställt ut sina nya jazzteckningar på Fasching under mars. Ser ett avsnitt av ”Our boys” innan vi kryper till kojs.
