Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att Harry Martinson och Eyvind Johnson har utsetts till årets nobelpristagare i litteratur.
Foto: I99pema, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
Nu inträffar det märkliga: det blir alldeles tyst. En lång stunds tystnad följer. Inte ett ljud hörs.
Det är, skulle man kunna säga: en olycksbådande tystnad.
När tv senare på kvällen berättar nyheten framställer man det som om de båda författarna är ointressanta för svenska folket i gemen. En reporter hejdar folk på stan – och merparten av de tillfrågade (det vill säga av dem som får vara med i inslaget) vet knappt vilka de blivande nobelpristagarna är.
I ett annat tv-inslag förklarar Jan Myrdal att Svenska Akademien inte längre har någon funktion att fylla, och Karl Vennberg säger att Johnson och Martinson inte är värda priset och att de ”inte är tillräckligt kända utomlands”. När slutligen Harry Martinson och Eyvind Johnson själva får komma till tals framstår de som så reserverade och på sin vakt att man snarast får känslan av att se två anklagade. Här märks inte tillstymmelse till glädje! Harry Martinson förklarar frankt att han är ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött hittills under dagen.
