Först en stormig uppväxt. Sen många ångestfyllda vuxenår. Men väl i dödsskuggans dal, då händer det. Möt skådespelaren Felix Engström.
Text: Birgitta Stolt / Foto: Theresia Köhlin
Det är en småblåsig, solig marsdag. Felix Engström, skådespelare i ett otal filmer – och teaterpjäser, kommer emot fotograf Theresia Köhlin och mig med en vulkanhälsning, läs; Star trek och kapten Spock.
− Min fru lärde mig att man kan hälsa så här nu i coronatider, säger Felix och håller upp handen där han gör ett V av fingrarna och tummen rakt ut. Hälsningen betyder: ”Lev länge och väl.”
Vi befinner oss i Felix ”hoods,” Gröndal. På grund av virustider sätter vi oss ute på båtklubbens brygga i ett par slitna korgstolar. Där sitter vi ståtligt, som på en flytande scen, med en svagt värmande sol i ryggen, och vågkluck mot bryggan.
Även om Felix är en framstående skådis… en filmstjärna – som ofta tar sig an tuffa karaktärer, känns han enkel och äkta, som grannen mitt emot.
