Novellens andning

Han som sitter där i strandkanten på resterna av en gammal flottläns. Strömvattnets
solreflexer som en storm av ljus runt honom. Det är tidig försommar eller sen vår, du kunde
ha sett det på strandvidet, knappt utslaget ännu, men på bilden är allt du ser vattnet,
reflexerna, strandkantens stenar och mannen som sitter där. Tröjan och de slitna jeansen, de
nervikna vadarna. Han rensar fisk, vant och metodiskt ser det ut gå till. Han verkar så säker,
lugn, han utstrålar ett slags självklarhet. Någon man skulle kunna vända sig till, tänker du,
fråga om råd eller bara prata om sådant man själv inte vet mycket om. Skog och mark.
Strömvattnet här. Fiske. Jakt. Trakten runt om. Hur man lever här. Hur man ser på världen, på
livet, om man kommer härifrån.

I början av 1980-talet skriver jag novellen Långspömetare. Längs strömmande vatten.
Handlingen är i korta drag att en man i kvällningen går ner mot ett mindre vattendrag, följer
det, fiskar, för att slutligen – någon gång efter att dygnet vänt – vända hemåt igen. Han är
medelålders, lantbrukare, inte helt frisk, plågad av någon kronisk sjukdom, just vilken utsägs
aldrig i texten.

Ingen fiskeskildring, trots titeln och trots att fisket står för det mesta av handlingen. Nej, det
centrala är i stället den bild som dyker upp för huvudpersonen under vandringen. Han ser sig
själv: ”…femtonårig, tanig, mager som en skrika, vilt springande längs åkanten… springande
som för livet.” Vi två tillfällen finns den bilden med, den andra gången som novellens
avslutande mening. ”En våldsam, oändligt utdragen språngmarsch, utan början eller slut”.
Gamla texter lever farligt. Efter många år läser jag nu om novellen, ser allt som skulle ha
strukits, allt som skulle ha skrivits om, allt som inte skulle ha skrivits alls. Ja, allt som borde
ha varit annorlunda.

Men gamla texter lever inte enbart farligt, de kan också leva ett egenliv. Göra motstånd, inte
bara lägga sig platt inför griniga gamla upphovsmän. Det är väl det jag inser när jag – efter att
ha funderat – läser om novellen ännu en gång. Och känner hur den här novellen faktiskt ändå
lever. Fortfarande. Du kan irriteras över det ena eller det andra. För mycket fiske. För mycket
väderlek. För mycket natur. För mycket landsbygd. Med mera, med mera. Ändå finns
novellen där hela tiden, den släpper dig inte. Den drar dig med längs det där vattendraget,
uppför och nerför bergbranterna, genom ris och moras. Du vill veta vart den tar vägen. Varför,
när du ändå redan insett att du inte kommer att få något egentligt svar?

Novellskrivandet som konst. Ja, vad är en novell? Hur ska den se ut? Hur ska den ska börja,
hur ska den sluta? Hur lång, hur kort? Vad den ska innehålla?

Större delen av livet har jag skrivit noveller. En gång hade jag nog en ganska tvärsäker
uppfattning – lånad, eller helt enkelt stulen – om hur en novell skulle skrivas. Undertexten,
från Hemingway – Isberget under ytan. Inga knep, från Raymond Carver – Jag hatar knep.
Knep blir till slut något mördande tråkigt.

Men undertexten är en trolös vän, svårfångad som vatten. Finns den behöver du inte tänka
på den. Måste du leta dig fram till den, då försvinner den. Och knep – vad inom konsten är
inte knep, på det ena eller andra sättet?

Numer har jag knappt några recept alls för hur en novell ska skrivas, hur den ska vara. Utom
det här: den måste andas.