Jag såg aldrig David Bowie live, men väl den mäktiga och innovativa utställningen ”IS” på V&A i London 2013. Det var nog så nära man kunde komma en konsert med Bowie. Det var först då jag insåg vidden av David Bowies inflytande på musikrörelsen genom åren och även hur hans visuella värld hade påverkat mig. Att summera kameleonten Bowies olika alter egon och stilar i en artikel blev övermäktigt, men man kan ju göra djupdykningar.
1983 släpper David Bowie skivan ”Let’s Dance”. Hans första skiva på tre år. I föregångaren ”Scary Monsters” punkterar Bowie med elegans 70-talet som ändå får ses som hans stora decennium. Det blir ett starkt och symboliskt avslut av en epok musikaliskt såväl som visuellt. Men hur går man vidare? Bowie måste ha funderat en del på det.
När Let’s Dance kommer ut har Prince hunnit släppa ”1999” och Michael Jackson har gett ut ”Thriller”. Kanske känner Bowie press på sig att bli mer kommersiell. Arenorna väntar på sin superstar. Att det gäller att omge sig med rätt personer visste David Bowie och som ny skivproducent utses Nile Rodgers från discogruppen Chic. Som en extra krydda, för att inte drunkna helt i sockerlaget, tas den då relativt okände bluesgitarristen Stevie Ray Vaughan in som ett studioess. Det visar sig vara ett lyckokast.
