Krönika: Somrarna är Ekelöfska

 

Somrarna är Ekelöfska, på något sätt. Fråga mig inte varför. Jo, förresten. Gör det. Fråga mig just det.

Antal tecken: 5 807

Man skulle ju kunna tänka sig att det beror på den där trädgården och: ”…Havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet…” ur ”Eufori” i Färjesång.
Eller näverbitarna i Non serviam:
”En vas full av ängsblom är tysta ensamheten…”
”De lappländska sjöarnas melankoli! De korta vågornas döda slag mot stranden!…”
(Näverbitsdikterna brukade jag alltid föreställa mig skrivna med en blinkning åt Svanavattnet och Helmer Grundström, såg för mig Ekelöf på något av sina besök, knäande fram genom den lappländska björkskogen, långbent och kutig, iförd basker och snett leende, inte olik en gammal senig gymnastiklärare på den årliga fjällturen.)

Dessa och andra dikter ur hans väldiga produktion, där den nordiska sommarnatten tonar fram.
Men – nej.
Det är en annan sommar det handlar om. En mer specifik, från slutet av sextiotalet.
I ett radioinslag hör jag Ekelöf läsa ur Vägvisare till underjorden, den diktsamling som skulle bli hans sista. Det är inte långt före hans död i strupcancer. Rösten nasal, bräcklig. Ibland verkar den på väg att slockna, suddas ut. Men så finns den där igen, hes och ansträngd, flämtande, som hos någon som räddat sig undan en fara, tagit mark efter ett språng över en avgrund. Det finns en märklig klang i denna röst, något både sprucket och rent. Getskramla och kyrkklocka.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?

Vänligen logga in eller registrera ett konto för att beställa artiklar. Välj 'Logga in' eller 'Bli kund' i menyn.

Starta ett konto för att börja följa...

Registrera dig gratis Logga in