Jag har en förkärlek till att skriva texter ur djurs perspektiv. Mina djurkaraktärer är sällan rumsrena, snarare att de är lika brutala som djuren är i verkligheten.
Men det spelar nästan ingen roll hur mörka och råa jag gör dem, folks reaktion är ändå “Åh, du skriver för barn!”
Det stör mig.
För texter och filmer om djur öppnar upp till ett underbart djup och en otrolig undermedveten förståelse från åskådaren. Ur djurens perspektiv kan vi leka med fördomar och maktförhållanden på ett annat sätt än med människor.
Det berättar om hur djuret är, men också hur människan är och hur människan ser på djuret. En ko som har komplex över sitt utseende sätter ett starkare avtryck hos människan, än vad en människa med komplex gör.
Att höra en gris sista tankar innan slakt sätter djupare spår i hjärtat än när människoskurken skjuter människooffret i pannan.
Att dra slutsatsen att det är för barn bara för att det handlar om ett djur, är faktiskt ungefär samma sak som att säga att det är för barn eftersom det handlar om ett barn, även om det blir utsatt för övergrepp.
