Dagmar Forne läser Katarina Frostensons K som en handbok i att överleva ett drev med bibehållen värdighet.
Att tala i egen sak, att själv formulera sitt försvar i stället för att överlåta försvaret till en advokat brukar ses som en aning stolligt. Katarina Frostenson avstår.
Hon avfärdar anklagelserna mot henne själv och maken Jean-Claude Arnault som falska – och därmed omöjliga att bemöta.
I stället beskriver hon vad som händer dem under det halvår från det att DN publicerar artikeln om de 18 kvinnor som träder fram och berättar, anonymt, om övergrepp som maken sägs ha begått under en lång följd av år som ledare av kulturklubben Forum.
Hur det nyss så upphöjda paret plötsligt upplever att allt tas ifrån dem.
Svenska Akademien vänder dem ryggen. Löpsedlarna skriker. Kulturministern vädrar sin avsky. Vänner försvinner.
Plötsligt står de utan jobb och uppgift. Utkomsten är hotad.
Flykten till vännerna
De flyr. Tar tåget via Köpenhamn och Berlin till Paris där det finns vänner som lånar dem lägenhet, bjuder på mat, mänsklig värme och hjälp att analysera och tolka situationen.
