Efter tjugo år av skönlitterär tystnad Arundhati Roy tillbaka. Denna gång tar hon oss med till en kyrkogård, och ger oss en bit av det moderna Indiens brutala historia.
Foto: Mayank Austen Soofi
”Vänta, jag ska visa dig något”, säger hon och sträcker sig ivrigt mot handväskan. De finlemmade fingrarna utan vare sig ringar eller nagellack hittar en sliten plånbok och drar fram ett fotografi.
”Det här är min talisman, som jag tycker så mycket om.”
Den svartvita bilden visar två kvinnor i saris på varsin sida om en stenkista. Det är graven som pryder bokomslaget till Arundhati Roys nya roman Den yttersta lyckans ministerium.
”Det är en okänd persons grav i en liten muslimsk helgedom i gamla Delhi.”
Hon stryker kärleksfullt med handen över bilden.
”Massor av människor bor på kyrkogårdar i Indien. Det är ingen tragedi, utan en vacker plats. De två kvinnorna har sovit på varsin sida om den här graven i trettio år. Och de älskar varandra. Jag besöker dem ofta.”
