Olle, Zarah, Ester Blenda, Vilhelm... Varför alla dessa förnamn? Det är en intimitet på låtsas, en kladdig närhet som gör författaren av biografin till supporter, ett fan, inte nykter betraktare. Anders Sundelin om en sjuka i tiden.
Nu senast var det i en annons från en internetbokhandel. Hjalmar Gullbergs samlade dikter hade återutgivits: ”Hjalmars sätt att förena klassisk verskonst med enkelhet, högstämdhet med humoristiska infall, tidlöst och lättillgängligt, har gjort honom till en av våra mest uppskattade poeter.” Förutom flosklernas flödande riklighet var valet av förnamnet, bara förnamnet, besynnerligt. I grunden ett gammalt försäljningstrick. Kalla någon vid förnamn och du har kopplat ett grepp på kunden. Förra sommaren läste jag Per Wirténs Europa, ständigt detta Europa om Elin Wägner och några år på 1920-talet. Den berättar om hennes förälskelse i en man som är hennes motsats, en omöjlig historia, ger läsaren även en bakgrund till nazismens framgångar men går vidare, in mot dagens europeiska situation. Per Wirtén skriver: ”När Elin Wägner för sista gången anlände till Fogelstad inför midsommarhelgen …”. Han skriver: ”I början av mars började Vall och Wägner återfärden norrut längs floden.” Jag fortsatte med Jan Malmborgs Trubbel, mer en redogörelse än en berättelse om Olle Adolphsons liv och verk. Jan Malmborg skriver: ”Olle har beskrivit samma premiärkväll som ett epokskifte.” Han skriver: ”Olle och Häggqvist hade kommit överens om att göra ett reportage om tjurfäktningarna.”
