Vintern 1953 drabbades Nordsjön av 1900-talets värsta stormflodskatastrof. Ute till havs försvann tio fartyg i vågorna. På land krävde vattenmassorna nära 2200 människoliv. Efter stormen bröts en febril aktivitet ut längs Nordsjökusterna för att bygga upp barriärerna mot havet igen.
Foto: Nationaal Archief/Anefo/Harry Pot
Måndagen den 26 januari styrde kapten E. E. Månsson ut ångbåten Aspö ur Kalmars hamn. Med en besättning på 22 man skulle Aspö frakta pitprops till Hartlepool i norra England. För att göra resan så lönsam som möjligt hade besättningen inte bara fyllt lastutrymmet med gruvstöttorna utan även staplat upp dem på däck. Det var vanligt med vinterstormar i Nordsjön men Aspö var placerad i försäkringsbolaget Lloyd’s allra högsta säkerhetsklass och dessutom var fartyget, till skillnad från många andra skepp, utrustad med både radiotelegraf och radiotelefoni.
Tidigt på lördagen den 31 januari pressade sig en storm fram mellan Shetland och Orkneyöarna och fortsatte in i Nordsjön. Även Nordkanalen mellan Skottland och Nordirland drabbades och härifrån sände färjebåten Princess Victoria ut nödanrop att man tog in vatten och att maskinerna slutat fungera. För att rädda kvinnor och barn placerades de i en livbåt. Men en stormby kastade livbåten mot Princess Victorias sida, den bröts sönder och alla ombord omkom. Kaptenen och besättningen var kvar på Princess Victoria när färjan sjönk i havet. Av de 177 människorna ombord kunde bara 44 räddas. Detta var den värsta marina katastrof som drabbat Storbritannien sedan andra världskriget.
