Vi älskar djur. Det gjorde man även förr, barocken var en stormig tid i svensk historia där husdjuren ibland kunde vara minst lika vilda som världshändelserna. Följ med till 1600-talet och möt våra älskade fyrbenta vänner, och andra.
På Skoklosters slott utanför Uppsala hänger ett porträtt av änkedrottning Hedvig Eleonora med en liten hund i knät, en av hennes många fyrbenta favoriter. Det sägs vara den enda kända avbildningen av dvärgspanieln Bel Amour. Bel Amour, eller snarare Bel Amur för att få rimmet att inte halta, var drottningen så kär att när det lilla djuret dör skickar hon efter hovpoeten Erik Lindschöld som får skriva en begravningsdikt till dess ära, och den går så här på lätt moderniserat språk:
Här ligger avliden, Och svepter i siden, Jag Bel Amur. En liten, en täva, Fög större än en näva, Dock tjänte jag frur. Ej mer jag begärde, Än magen förtärde, Det var all min bön. Så fick jag till ära, Fin siden att bära, I graven till lön.
