Under andra världskriget sökte försvarsmakten febrilt att skydda svenska sjömän. Kunde lösningen vara varelser som redan var havets eller luftens mästare?
Bild ovan: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering: Skärgårdsstiftelsen.
Det var vintern 1940 och den 12-årige fiskarsonen Jan-Erik Frisendahl bodde med sin familj på ön Södra Stavsudda i Stockholms mellersta skärgård. Jan-Erik visste att något mystiskt var på gång i den närbelägna Säckviken. Ubåtar färdades dit och på nätterna kunde man höra underliga läten som lät som en blandning av ylande vargar och råmande kor. En bister månlös kväll knackade det plötsligt på ytterdörren till Jan-Eriks hus. Utanför stod två högresta militärer iklädda långa skinnrockar. Tyska invasionstrupper!? Nej, det var vanliga svenska soldater som förklarade att de behövde hjälp att fånga in förrymda sälungar. Nitton pigga sälungar hade begett sig ut på upptäcksfärd över isar och snöklädda berghällar. Nu kravlade de i full fart mot en lockande ränna i isen nära Frisendahls hus. Om sälarna försvann ner i havet skulle man aldrig få se skymten av dem igen. ”Vi måste skynda oss mycket” förmanade militärerna och delade ut jutesäckar till den hastigt ihopsamlade räddningsexpeditionen.
