Den romantiska parken växte fram i slutet av 1700-talet och en djupgående revolution inom trädgårdskonsten var ett faktum. En av dem som gjorde störst insats för detta var kung Gustav III.
Formalismen, den symmetriska geometrin, kraftigt ansade träd och buskar… 1600-talets trädgårdsanläggningar var ett slags maktmanifestationer: ett stycke hårt tuktad natur.
Men redan innan 1789 års franska omvälvning inträffar en djupgående revolution inom trädgårdskonsten. Pompösa barockparker blir med ens omoderna och ersätts av den engelska landskapsparken – eller som de senare kom att kallas: den romantiska parken.
Jämlikhet och broderskap även mellan växter, skulle man kunna säga.
Enligt den förromantiska rörelsen skulle människan underordna sig naturen, inte tvärtom. Men trots att det nya idealet var ”naturlighet” anlades – ironiskt nog – de romantiska parkerna efter ofta minutiöst noggranna skisser. Berg schaktades undan, dammar grävdes, växtlighet byttes ut… Den romantiska parken skulle se ut som om den var ett stycke opåverkad natur – men var i själva verket en lyrisk utopi; en romantisk dröm om det ideala landskapet.
