Duncan Whites bok ”Cold warriors” är ett fynd för alla som intresserar sig för kalla kriget och tycker att författarna som skrev under epoken tillhör de bästa. Många av dem var politiskt engagerade, vissa utnyttjades i propagandasyften, andra mördades. Anders Sundelin återvänder till Orwell, Solzjenitsyn och Havel.
Foto: USAMHI / Public domain
Det här var en epok då författare betydde något. En författare namngav den (Orwell), en annan bidrog till att avsluta den (Solsjenitsyn), en tredje kom att bli president (Havel). Om så ledarna valts eller styrde enväldigt förstod de litteraturens betydelse, verkade för böckers spridning eller såg till att författarna sköts, böckerna inte kom ut. Kalla kriget kom den att kallas, efter George Orwell, vars båda sista böcker – Djurfarmen och 1984 – inte bara handlade om epoken utan också var en del av den, påverkade den. Djurfarmen skrev han på tre månader och fick sedan ägna längre tid än så åt att få den utgiven. Förlagen ansåg att den skulle störa förbindelserna med Sovjetunionen: ”Jag anser att valet av grisar som det härskande kastet utan tvivel kommer att förolämpa många människor, särskilt någon som är lite känslig på den punkten, vilket ryssarna otvivelaktigt är”, skrev Jonathan Cape till Orwells agent. (”Skitsnack”, skrev Orwell i marginalen på den kopia av brevet han fick.) Cape hade för övrigt varit i kontakt med någon på informationsdepartementet för att få råd och denne någon hette Peter Smollett och han, skulle det visa sig, var eller hade varit KGB-agent. När romanen till sist kom ut, i augusti 1945, sålde den slut med detsamma och eftersom en ny upplaga inte kunde tryckas omedelbart, på grund av pappersransoneringen, skickade drottningen iväg en kurir i fulla regalier till anarkistbokhandeln vid Red Lion Street som hade ett sista exemplar.
