Ny biografi berättar om den annorlunda fascisten Salazar

I år är det 50 år sedan Portugals diktator António Salazar dog. I 36 år styrde han över landet som var Europas längsta diktatur under 1900-talet. Henrik Brandão Jönsson har läst en ny biografi om en politisk asket vars handlingar fortfarande väcker livlig debatt.

7 min lästid

Den första dikt av Tomas Tranströmer som talade till mig var ”Lissabon”, publicerad i ”Klanger och spår” 1966:

I stadsdelen Alfama sjöng de gula spårvagnarna i / uppförbranterna. / Där fanns två fängelser. Ett var för tjuvarna. / De vinkade genom gallerfönstren. / De skrek att de ville bli fotograferade! / ”Men här” sa konduktören och fnittrade som en kluven människa / ”här sitter politiker”. Jag såg fasaden, fasaden, fasaden / och högt uppe i ett fönster en man / som stod med en kikare för ögonen och såg ut över havet.

Byggnaden Tranströmer syftar på är Aljubefängelset, mitt emot katedralen i Lissabon, där Salazardiktaturen placerade sina politiska fångar. För fem år sedan gjordes fängelset om till ett motståndsmuseum över Europas längsta diktatur, som varade från 1926 till 1974. Merparten av den tiden – 36 år – styrdes Portugal av den auktoritäre nationalekonomen António de Oliveira Salazar. Att det inte pratas lika mycket om honom som om de andra fascisterna – Mussolini och Franco – har inte bara att göra med att Portugal glöms bort i rapporteringen från Sydeuropa. Trots sitt rovfågelsliknande ansikte är Salazar svårare att placera. Han var en annorlunda fascist.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?