”Jag grät två gånger under revolutionen”

Hana Sadik Galal var bara drygt trettio år när hon var med och ledde upproret i Libyen.

Hana Sadik Galal var bara drygt trettio år när hon var med och ledde upproret i Libyen. Hon var nummer femton på Gadaffis dödslista och hon var redo att offra sitt liv i Bengazi. Trots att Hana Galal såg sig som en av landets framtida ledare, valde hon istället att vara aktivist och alla framtida regeringars opposition.

9 min lästid

Det var den 17 februari 2011 när Gaddafi inledde massakern i Bengazi. Hana kysste sina barn och syster farväl och skickade dem ur landet.

– Vet du vad du gör frågade min syster? Det finns ingen återvändo, det vet vi vet båda. Åk nu, ta hand om barnen.

 Du kommer att dö Hana.

– Det här är ögonblicket jag har väntat på. Det har vi alla.

– För första gången i mitt liv blev jag en hel människa. Det var under revolutionen som jag förstod vem jag verkligen var, och upptäckte mina styrkor och förmågor säger Hana.

För att förstå vad jag pratar om måste man förstå vilken fruktan vi levde under när Gaddafi styrde landet. Vi vågade varken skriva eller prata. Jag visste att jag hade talang för att skriva, men vågade aldrig använda mig av den begåvningen. Jag ville inte att mitt namn skulle synas. Om Gaddafi såg någon som hade en förmåga så hämtades personen i fråga till administration och blev snart förintad som självständig människa. Vi föredrog att vara osynliga i vårt eget land, vi höll oss i små tysta cirklar och nästan glömde vilka vi var.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?