Journalisten och fotografen Donald Boström sitter på tåget mellan Lviv och Kiev när flyglarmet går. Nedan följer en betraktelse från krigets vardag.
Foto: Donald Boström.
Kupén är mörklagd. Vi är på väg från Lviv till Kiev när vi blir beordrade att mörklägga tåget och dra för alla gardiner ”så fienden inte ser ljuset genom fönstren”.
Vi sitter sex personer inträngda med vårt bagage i en trång kupé. En mor med tre tonårsbarn, jag och en ytterligare resenär. Resan som skulle ta fem timmar har nu tröskat fram i tio.
Attackerna mot Butja och Irpin har trasat sönder rälsen, får jag förklarat för mig av mamman via teckenspråk, ukrainska och några enstaka ord på engelska.
Tåget letade sig fram på omvägar och jag följer resan på kartan i telefonen. Än slank vi hit, och än slank vi dit i cirklar. Ibland är vi rätt nära Kiev för att sedan vara ytterligare några timmar bort. Sönderskjuten skog passerar utanför kupéfönstret där stora stridsvagnsslag nyligen utkämpats.
