Det står fem amerikanska spaningsplan av modellen P-8 Poseidon på en landningsbana på Azorerna mitt i Atlanten. Säkerhetsläget i Europa gör att den portugisiska Natobasen Lajes Field åter kan komma till användning. För några år sedan försökte Kina ta över den strategiska flygbasen, som under kalla kriget förvarade 32 atombomber.
Foto: Larry & Teddy Page via Flickr, CC BY 2.0
På väggen i högkvarteret visar en digital klocka tiden i Lajes Field, Pentagon, Lissabon och Ramstein, den amerikanska militärflygbasen i Tyskland. Under klockan hänger fyra tv-skärmar som sänder nyheter på engelska och portugisiska. Även om ön Terceira på Azorerna är mindre än Bornholm är det uppenbart att den spelar en betydligt större roll internationellt.
– Det rådande geopolitiska läget gör denna bas väldigt viktig för oss, säger Donovan Cirino, överstelöjtnant och vice flygbaschef för 65th Air Base Group inom det amerikanska flygvapnet.
För 18 år sedan gjorde han sin första utlandstjänst på Azorerna. Då bodde här omkring 2 000 amerikanska familjer och det fanns amerikanska butiker, restauranger och skolor på flygbasen. Några år senare, 2006, bestämde det amerikanska försvarsdepartementet att stänga sin flygbas i Keflavik på Island. Tre år senare minskade USA även sin närvaro på Azorerna. Kalla kriget var över och flygplanen hade längre räckvidd. De behövde inte längre mellanlanda på Island eller Azorerna för att tanka.
Var det ett förhastat beslut?
– Ingen trodde att Ryssland så snabbt åter skulle bli ett hot. Vad vi lärt oss är att historien upprepar sig, säger överstelöjtnant Cirino.
Att även Kina på senare år flyttat fram sina positioner utomlands har förändrat USA:s behov av Azorerna. Nu står fem spaningsplan av modellen P-8 Poseidon från den amerikanska flottan på landningsbanan. Planen är tillverkade för att kunna övervaka ubåtstrafik. Att så många P8:or är placerade på Lajes Field kan tyda på att det pågår en övning eller att ovanligt många kinesiska eller ryska atomubåtar är i Atlanten.
– Jag kan inte gå in på varför planen är här. P8:orna tillhör amerikanska flottan och inget jag är ansvarig för, svarar Cirino diplomatiskt.
Tre år efter att USA lämnat den portugisiska flygbasen syntes Kinas dåvarande premiärminister Wen Jiabao på en uteservering på torget i staden Angra do Heroísmo på Terceira. Han hade anlänt med ett vanligt reguljärflyg, utan delegation och utan några officiella möten inbokade. Några år senare bekräftades misstankarna om att Kina ville hyra flygbasen när president Xi Jinping landade på Terceira med en delegation på 116 personer och togs emot av Portugals vice premiärminister Paulo Portas. Två år senare, 2016, anlände Kinas premiärminister Li Keqiang till Terceira och stannade i två dagar.
– När vi fick reda på att kineserna försökte hyra denna flygbas kan jag säga att ögonbrynen minst sagt höjdes i Pentagon, säger överstelöjtnant Cirino.
Jag undrar om det finns en anledning för USA och Europa att vara rädda för Kinas expansion. Flygbaschefen tittar mig i ögonen.
– Rädda? Nej, vi ska inte vara rädda. Men vi ska vara medvetna, bekymrade och misstänksamma.
Under andra världskriget sänkte tyska ubåtar 2 775 fartyg från de allierade i Atlanten. För att vända situationen behövde USA och Storbritannien öka sin militära närvaro kring Azorerna och lyckades 1943 hyra ett litet flygfält på ön Terceira, där man byggde världens då längsta och bredaste landningsbana – 3 340 meter lång och 90 meter bred.
Några månader senare hade de allierade sänkt ett dussintal tyska ubåtar och åter tagit kontrollen över sina patrullområden i Atlanten.
Under kalla kriget var flygbasen på Azorerna den viktigaste militärbasen för det amerikanska flygvapnet utomlands. Det var härifrån som amerikanska plan upptäckte att en sovjetisk ubåt var på väg till Kuba under Kubakrisen 1962. Det var också härifrån som den amerikanska flygbron till Israel utgick från under Jom Kippurkriget 1973. Under kalla kriget förvarades 32 atombomber på Lajes Field. Först 1994 plockade USA hem bomberna igen.
Senaste gången flygbasen användes vid en krigssituation var under Irakkriget 2003 då USA:s president George W Bush, Storbritanniens premiärminister Tony Blair, Spaniens premiärminister José Maria Aznar och Portugals premiärminister José Manuel Barroso träffades på officersmässen Top of the Rock på Lajes Field, en dag före invasionen av Irak för att bestämma de sista detaljerna.
I dag står ett dammigt pingisbord mitt i mötesrummet.
Den portugisiske experten på geopolitik Miguel Monjardino är uppväxt på Terceira och undervisar på universitetet Católica i Lissabon. Han menar att de historiska kontakterna med Kina ger Portugal ett större svängrum än andra länder.
– Portugal är Kinas första handelspartner i Västvärlden. Redan på 1500-talet hade vi en handelsstation i Macao. Den lämnade vi först 1999, säger Miguel Monjardino.
Efter den så kallade Eurokrisen sålde Portugal portugisiskt EU-medborgarskap, som kallades ”Golden visas”, till utlänningar som ville investera i landet. Över hälften av de 8 000 passen som utfärdades köptes av kinesiska medborgare. Under krisen sålde Portugal även ut sitt största energibolag EDP till kinesiska CTG. Miguel Monjardino menar att den portugisiska regeringen spelade högt när den även öppnade för samtal om flygbasen med Kina.
– När Xi Jinping landade på Azorerna togs han emot som en kinesisk kejsare, säger Miguel Monjardino.
För två år sedan satte USA ned foten genom att den amerikanske ambassadören i Lissabon, George Glass, hotade med repressalier om Portugal inte stängde dörren för kineserna. Ambassadören, som är en av Donald Trumps vänner, menade att Portugal inte både kan vara medlem av Nato och flirta med kineserna.
– Jag tror att Portugals regering förstått budskapet nu. Det går inte att hålla på två lag, säger Miguel Monjardino.
