Året är 1991. De är unga, välutbildade och fyllda av självförtroende. De har nått kanslihuset med rekordfart. De vill förändra Sverige, ja, helst hela världen - och de vill göra det nu. Thomas Sjöberg träffade högervågens söner och döttrar i början på 90-talet och pratade ambitioner, uppväxt och framtid.
Foto: Mats Holmström / CC BY 2.5 DK
Varje fredag samlas de till gemensam lunch i Rosenbad, anförda av “åldermannen” Lars Christiansson, pressekreterare hos statsministern. Alla utom Christiansson är nybörjare i kansli- och departementskorridorerna och det har utfärdats en stående order om närvaro vid fredagslunchen.
En efter en får de redogöra för veckan som gått, om det hänt något särskilt som kan vara av gemensamt intresse. Budkavlen går runt bordet och sedan läggs taktiken upp inför kommande arbetsvecka.
Med några få undantag är det en rätt fjunig församling. En och annan skulle säkert avfärda dessa brinnande själar som ett slags regeringens “kindergarten” eller “kanslihusyuppisar”. Men det vore att göra det alltför lätt för sig. Av de nya informationssekreterarna, är de flesta visserligen födda på 60-talet och i regel under 30 år, men de är både politiskt och filosofiskt brådmogna och har en mycket bestämd uppfattning om hur det gamla landet har vanskötts och hur det nya ska ledas.
