Kolonisationen av Lapplands inland utgick från de relativt bördiga älvdalarna. I maj 2020 gjorde journalisten Björn Gustavsson en bilresa längs två av landskapets mäktigaste älvar: Vindelälven och Umeälven, som löper i parallella banor tills de slutligen, några mil väster om Umeå, flyter ihop.
Foto: Foto: jbdodane, CC BY-NC, via Flickr
Den 44 mil långa Vindelälven har sina källflöden i högfjällen väster om Ammarnäs, men får också mycket av sitt vatten från bifloden Laisälven, som tar sin början vid Nasafjäll o Arjeplogs kommun. Att följa Vindelälvsvägen genom Lapplands karga inland är en stor upplevelse: ålderdomliga byar, mängder av vackra ödehus i olika grader av förfall, enstaka kvarlevande jordbruk, envisa lanthandlare och en befolkning som stolt omtalar sin hembygd (men också, ofta, besviket jämför med Norges ambitiösa regionalpolitik där man i handling visar vikten av en levande landsbygd).
Vindelälven är en av få svenska älvar som inte byggts ut. Under 1960-talet stödde en riksdagsmajoritet planerna på en exploatering, men de lokala protesterna växte. Bland annat skulle byn Adolfström dränkas och hamna 40 meter under vatten. Mot slutet av decenniet var opinionen så stark att Olof Palmes s-regering slutligen fridlyste älven; en eftergift som delvis berodde på att politikerna vid denna tid satte sitt hopp till en snabb kärnkraftsutbyggnad.
