Har mysiga pratstunder med din 10-åring bytts ut mot ut mot smällar i dörrarna, uppkäftiga kommentarer eller ett djupt avancerat martyrskap? Då har ditt barn troligtvis nått förpuberteten.
– Herreguuud, jag når honom inte! Det är som om han satt upp en lapp i pannan där det står ”Stängt på grund av ombyggnad”, klagar min väninna över sin son.
Våra barn är jämngamla. Elva år. Och jag känner igen problemet. Det stavas P-R-E-P-U-B-E-R-T-A-L, en utvecklingspsykologisk benämning som ska få oss föräldrar att tro att det bara är ytterligare en fas i barnens liv. Precis som trotsåldern och sexårskrisen. Men skillnaden är att det den här gången inte är övergående. Den här gången handlar det om inledningen till de fruktade tonåren. Från och med nu blir det bara värre. Inte tvärtom.
– Man kan säga att förpuberteten är en introduktion till tonårstiden. En ”lightpubertet” som fungerar som en invänjningstid för både föräldrar och barn, säger Åsa Sjöqvist, som är barnpsykolog.
