Det är inte ovanligt med intensiva barn. Ändå känner sig många mammor och pappor till dessa energiknippen ganska ensamma i sin sits. Pratar vi kanske för sällan om våra livliga barn med varandra?
Foto ovan: Rodolfo Sanches Carvalho/Unsplash
Det är inte lätt att vara förälder till ett yrväder. Inte nog med att det lilla livet lätt suger musten totalt ur dig. Många gånger dömer också omgivningen dig och ditt barn både snabbt och hårt. Livet blir helt enkelt en kamp för den förälder som ständigt måste försvara både sina egna uppfostringsmetoder och barnets beteende när hen plötsligt klättrar på grannens splitternya BMW, går balansgång på kyrkbänkarna under farfars begravning – eller som väninnans sötnos gjorde under ett fint restaurangbesök – tar en svängom med bordsgrannens champagnekylare på ben och inte-den-billigaste-sortens-skumpa i. Och tappar taget.
Många har ett barnideal i form av en tystlåten, försynt, liten docka, vilket gör det lätt för de barn som är precis tvärtom att stämplas som jobbiga och olydiga. Följden blir ledsna, missförstådda barn och föräldrar som känner sig frustrerade och misslyckade. Eller kanske ännu värre; utpekade som misslyckad av andra!
