Nej, svenskarna är inte "världens ensammaste folk". Men många tyngs av ensamhet, trots att den är något som egentligen förenar oss alla.
Den ensamhet som många upplevde under coronapandemins isolering och sociala distansering var av ett annat slag än den ensamhet som sedan länge sägs breda ut sig i västvärlden, och i synnerhet i Sverige.
Även den ensamhet som det talades om innan Covid-19 förlamade världen påstås ha antagit epidemiska proportioner, ett ord som i dag känns en smula överdrivet. Men att ensamhet är ett närvarande och växande problem råder det ingen tvekan om. Såväl Japan som USA och Storbritannien – där man till och med har en minister som ska ta hand om ensamhetsfrågan – rapporterar att allt fler människor känner sig ensamma.
Kanske bidrar andras påstådda lycka i sociala medier till känslan av utanförskap? Och spelar den stressen någon roll i att andelen ungdomar med psykiska problem har fördubblats på tio år?
Ensamhet kan också försämra hälsan med exempelvis högt blodtryck, ökad risk för stroke och depression. Självförtroendet och självkänslan sjunker. Ensamhet kan föda ännu mer ensamhet, liksom skamkänslor över ensamheten. Ingen vill vara en ensam människa, själva ordet har blivit fläckat. Vi säger hellre singel, man reser själv på semester.
