Feelgood, absolut, men vinterbaden har inte fått Christian Dauns livskris att gå över. En sak har han dock lärt sig av sitt skilsmässoår spetsat med corona, och är möjligen det viktigaste: det går inte att iscensätta eller framkalla sin egen pånyttfödelse. Hur efterlängtad den än må vara.
Foto till höger: Henrik Folkesson
Jag slutar vanligtvis att bada i sjön mot slutet av augusti. Inte i år. De fortsatta kallbaden blev ett sätt att lindra min skilsmässoångest. Utegymmande vid Farsta IP följt av en kort språngmarsch till bryggan där jag klär av mig och plumsar i. Jag och min kompis enades om att hålla på så länge det gick. Det blev kärvare och kärvare i takt med att hösten övergick i vinter. Sjön kyldes ned, väderförhållandena på bryggan blev allt mer ogästvänliga. Ibland kastvindar, andra gånger ilsket hagel. Att då klä av sig på en vindpinad brygga, barfotadansa can-can på lömska isskorpor, för att sedan stiga ned i svart isvatten, det går emot ens medfödda instinkter.
Men oj vad värt! Några minuters pina för ett välbefinnande som varar i flera timmar. För att inte tala om den där omedelbara endorfinexplosionen på bryggan efteråt, när kroppen pulserar och man är temporärt immun mot kylan. Avrivningarna har haft en påtagligt välgörande effekt på mitt psyke. Dessutom känns hela akten som en fin tribut till min farfar. Per-Olof Daun (1925-2014) badade varje morgon, året runt, på Ribbersborg i Malmö, medlem som han var i badsällskapet Pingvinerna.
Jag har, inte utan viss motvilja, insett att även jag ingår i ett badsällskap, ett informellt men landsomspännande sådant. Vinterbadandet har visat sig bli en av pandemins folkrörelser. Kring jul och nyår svämmade sociala medier fullkomligen över. Bilder från vakar och bryggor, med ansikten tillbörligt förvridna av köldchock. Vore jag något mer barnslig så skulle jag förstås hänga upp mina badbyxor för gott, nu när företeelsen har blivit mainstream. Det tänker jag emellertid inte. Vanan bygger upp alldeles för mycket för att jag ska försaka den av fåfängeskäl.
