Post-skilsmässa snackas det om första julen, första nyårsafton som riktigt tuffa milstolpar. Men enligt Christian Daun snackas det för lite om den dagliga kampen.
När det är mina dagar med barnen, då älskar jag timmarna mellan fem på eftermiddagen och åtta på kvällen. Det är ju då mitt liv händer. När jag har barnen är livet ett självklart pärlband av sysslor: hämta på förskola och skola, sedan få i ungarna en frukt eller några mariekex, sedan lite lekpark eller bamsejympa eller hem till någon kompis en kortis, sedan hem och se om den röda skylten har tänts på höghustaket ovanför Trångsund Centrum. Det har den förstås alltid, ändå har vi lyckats att göra det till ett spänningsmoment som ofelbart kulminerar i min treåriga dotters genuina extas: ”Titta pappa, den är tänd. Trångsund. Trångsuuuuuund!”
När jag inte har barnen så hatar jag däremot de där timmarna. Vargtimmarna. Jag räds dem. För det är så kännbart, så plågsamt uppenbart att det är under de där timmarna som familjelivet och vardagslivet pågår runtomkring en. Man behöver inte ens se det hända, man vet det bara, det känns. Det hämtas på förskolor och skolor; det handlas på affärer, sedan bär det av hemåt, mot något, till något. Den som då inte har något något att komma hem till och inte någon någon heller, den människan får kämpa.
