Forskarna använder robotar för hjälpa ensamma äldre i vardagen och som terapeuter för barn med autism. Men vad händer med våra känslor när robotar ersätter allt mer av mänsklig kontakt?
För några år sedan släppte musikern och konstnären Håkan Lidbo ut 25 små gröna robotar på Medborgarplatsen i Stockholm. Robotarna hade hjul och kunde bara röra sig rakt fram. På magen bar den en skylt där de bad om hjälp att ta sig till konserthuset i Uppsala. Människors engagemang i de små hjälplösa maskinerna var enormt, robotarna placerades på bussar och Uppsalapendeln. Alla robotar kom fram utom en. Visst bryr vi oss om robotar, men inte på vilka villkor som helst.
– En robot som vi retar oss på, som vi inte kan relatera till och som inte utför sina uppgifter på det sätt vi önskar kommer vi heller inte att använda, säger Kerstin Dautenhahn, professor i artificiell intelligens vid University of Hertfordshire i Storbritannien.
– Därför är det så viktigt att bygga in funktioner i roboten som gör att den beter sig på ett sätt som vi uppfattar som socialt acceptabelt och kanske till och med visar något vi tolkar som affektion eller känslor.
