Det började som vilken banal kärlekshistoria som helst, men nu efter åtta år och 9000 mil är det en etablerad relation. Journalisten och motorcykelentusiasten Jan Leek berättar om sin Ducati tjejhoj.
Augusti 2015, mot Sviestad:
Man tar av vid Gyllene Uttern, kör ner genom Gränna och hänger sedan kvar där nere för att därefter klättra upp mot och igenom Ödeshög. Efter ett kort stopp vid den berömda Rökstenen kan man tråckla sig igenom Mjölby och passa upp så att man finner skylten mot Vikingstad. Om man är på väg norrut, kanske till Stockholm eller, mera troligt, Mantorp eller Sviestad, är det här en utmärkt meditationsled. Den där dagen sken solen över de vida gröna fälten, här och där punkterade av enstaka ekar på små kullar som i början av augusti mer verkar utplacerade för att bryta en trist horisontlinje. Jag stormtrivdes bakom styret på min då fem år gamla Ducati GT 1000 – kärringcykel, löjlig kopia osv: Visitkort instucket vid styret i Sviestad: Are you a Ducati girl?*. – och dagen innan slog vägmätaren över till 6000 mil mitt på Älvsborgsbron, en milstolpe på mer än ett sätt: Man ska byta kamremmar var 2400:e mil eller vartannat år, alltså bör man köra 1200 mil om året för att få valuta för pengarna. Tänkte jag i augusti 2010 när jag hämtade ut min sprillans nya GT 1000, ett halvår efter att den rullat av bandet i Bologna. Och nu visste jag: There’s no place I’d rather be… (Clean Bandit? Eller den andra, från Singapore?).
