Jag har blivit sjuk. Eventuellt är det en epidemi som går. Den har funnits länge men är mer smittsam än någonsin. Jag har fått jämförelsesjukan.
Text: Nina Campioni
Jag scrollar på Instagram och får panik över mitt egna tristessfyllda liv. Ingen annan lever så grått och vardagligt som jag. Jag sitter här och kollar på Ice Age 2 för sjuttonde gången i ordningen tillsammans med barn som inte kan sova samtidigt som “LeyaFi” dukar upp till datenight med maken efter en perfekt läggning av barnen på Instastories.
På appen inser jag allt jag saknar i mitt liv. Jag lever inte ordentligt. Jag saknar spänning. Jag äter för mycket snabbmakaroner.
Jag går på toaletten och öppnar Instagram. Scrollar lite. Lägger upp en egen bild. En selfie på mig och min dotter med texten “En finne på näsan är bättre än en finne i röven. Men tänk om man får båda då?”. Ganska nöjd. Det var en fin bild och en ganska rolig text. Borde ge bra likes. Jag väntar. En like tickar in en minut senare. Efter fem minuter har jag fått 9 likes. Det är inte bra. Det är katastrof. Vad är felet? Fattar man inte skämtet? Jag provar att ändra texten. Lägger till en hashtag. Det är en evighet mellan varje like. Kommentarer ska vi inte tala om. Jag scrollar lite till. Ser en selfie av “LollisPollis” med texten “Glad onsdag alla kära följare!”. Inte ens roligt. Inte ens ett viktigt och inspirerande budskap. Ingen uppmaning att krossa patriarkatet eller rädda miljön. Ingen gullig unge. Bara ett jäkla hej. Under bilden 2406 likes. Vad fan. Det måste ju betyda att absolut ingen gillar mig? Jag mår illa. Jämförelsesjukan har slagit till igen.