Charlotta von Zweigbergk har skrivit både romaner, fack- och barnböcker. Så fick hon idén att skriva en tvärtom-kärlekshistoria. Hundkärlek handlar om passionen mellan två medelålders människor som ska para sina hundar. De har båda trista erfarenheter och är inte intresserade av att träffa en partner utan vill satsa på jobb och vänner. Föga anade hon att bokens handling skulle hända henne själv.
Foto: Lotta Modin
Charlotta von Zweigbergk och Staffan Norrby sitter tätt tillsammans i soffan, adoptivhunden Sune tassar hela tiden omkring, glad och snäll, svansen viftar farligt nära kaffemuggar och chokladkaka. Staffan reser sig och släpper ut honom på tomten där han får fart och gör några ärevarv, och återvänder sedan till soffan, nära Charlotta. Staffan alltså, Sune får inte vara i soffan. Kärleken är påtaglig, blickarna, de små smekningarna på handen, leendena – båda strålar. När vi ses ska de precis fira ettårsjubileum.
– Vi hade världens längsta förspelsperiod, från januari till oktober. Då var vi bästa kompisar och umgicks hela tiden. Vi brukar säga att vi var KK. Alltså KnasKompisar, skrattar Charlotta.
Även Sune, som fick sitt namn efter hanhunden i Hundkärlek, får massor med klappar och kärlek. Och en och annan köttbulle om han sätter sig vid kylskåpet.
