Att skylla ifrån sig och peka ut en syndabock är en urgammal reflex.
Det förekommer såväl på skolgården som i kriser då hela samhället riskerar att falla ned i kaos.
Martin Kellermans seriehund Rocky fick en gång idén att starta ett skylla- på- andra- parti. Då
“skulle man ta hem 100 procent av rösterna i alla val”, förklarade han, “för alla oavsett kön eller
samhällsskikt skyller allt på andra!”
En svepande generalisering, kanske det, men med en hel del sanning. “Det var inte mitt fel!”
är ett utrop som i otaliga varianter ekar genom historien. “Jag lydde bara order!” är en.
Misstag, olyckor och missförhållanden kantar vår väg, och vi ser helst att någon annan bär
skulden för dem. Om resan blir ett fiasko, om barnen ignorerar dig eller karriären tvärnitar ligger
det lockande nära till hands att se sig själv som ett offer för andras inkompetens, illvilja eller helt
enkelt omständigheterna.
Och när någon – landstingspolitiker, företagsledare, skolkamrat, man själv – medger ett
misstag, så är det gärna med en förklaring som visar att de egentligen goda avsikterna gick om intet
på grund av någon annan. Man gör sig själv till offer och syndabock.
Felet är förstås ofta någon annans, men också när man känner på sig att man inte är alldeles
oskyldig är det lugnande att kunna skylla på någon, särskilt om man är med likasinnade. Det är
stärkande för gruppkänslan att ha en gemensam måltavla. Mobbning är en vanlig form av kollektivt
skuldbeläggande, men “skulden” kan vara diffus. En fysisk defekt eller en avvikande åsikt kan
räcka.
