Författaren Åke Smedberg funderar kring likheterna gällande både natur och litteratur längs med det norra barrskogsbältet. Läs hans krönika som växlar mellan tid och rum, mellan minnen och drömmar.
Foto ovan: Enrique Quiroga/Unsplash
Det går en timmerväg genom livet och genom den svenska litteraturen, från Hedenvind till Gunder Andersson. Förbi gamla tvåmanskojor, tjärdalar, blädningsskogar, kastvedtravar, timmerdoningar, fram mot traktorlastare och processorer, kalavverkningar, föryngringsytor, hyggesplöjning och contortaåkrar. Över Eyvind Johnsson, Birger Vikström, Helmer Grundström, Olle Svensson, Sara Lidman, Kerstin Ekman. Och varför inte Bodil Malmsten? En timmerväg genom litteraturen och inte bara genom den svenska: den bökar sig rakt genom hela det norra barrskogsbältet, hoppar mellan kontinenterna. Haanpää och Mukka. Breda Bull och Börli. Whitman, Frost, Snyder.
Någonstans längs denna väg står farsan böjd över motorsågen, en otymplig Mcullough, den första som han skaffat. Det är ännu femtiotal, djupsnö, ratskog, köld och bottenfrusna vatten. Så kallt att småfåglarna förbluffat fryser fast i luften, hararna på snön, smågnagarna ligger stela som fiskpinnar i sina gångar någon meter längre ner. Blodet sipprar trögt som tjockolja i ådrorna, andetagen fryser fast i bröstet, hjärtat pumpar tveksamt, det kan gå timmar mellan hjärtslagen. Kyla, mina vänner, kyla.