I år är det 50 år sedan Portugals diktator António Salazar dog. I 36 år styrde han över landet som var Europas längsta diktatur under 1900-talet. Henrik Brandão Jönsson har läst en ny biografi om en politisk asket vars handlingar fortfarande väcker livlig debatt.
Den första dikt av Tomas Tranströmer som talade till mig var ”Lissabon”, publicerad i ”Klanger och spår” 1966:
I stadsdelen Alfama sjöng de gula spårvagnarna i / uppförbranterna. / Där fanns två fängelser. Ett var för tjuvarna. / De vinkade genom gallerfönstren. / De skrek att de ville bli fotograferade! / ”Men här” sa konduktören och fnittrade som en kluven människa / ”här sitter politiker”. Jag såg fasaden, fasaden, fasaden / och högt uppe i ett fönster en man / som stod med en kikare för ögonen och såg ut över havet.
Byggnaden Tranströmer syftar på är Aljubefängelset, mitt emot katedralen i Lissabon, där Salazardiktaturen placerade sina politiska fångar. För fem år sedan gjordes fängelset om till ett motståndsmuseum över Europas längsta diktatur, som varade från 1926 till 1974. Merparten av den tiden – 36 år – styrdes Portugal av den auktoritäre nationalekonomen António de Oliveira Salazar. Att det inte pratas lika mycket om honom som om de andra fascisterna – Mussolini och Franco – har inte bara att göra med att Portugal glöms bort i rapporteringen från Sydeuropa. Trots sitt rovfågelsliknande ansikte är Salazar svårare att placera. Han var en annorlunda fascist.
