Den roande dokumentären ”Yacht Rock” ger oss en lektion i nördkunskap, men här finns samtidigt ett djup som belyser varför artister aldrig ska underskatta sina lyssnares analytiska förmåga.
Dokumentären som går att se via Max inleds med ett klipp från en konsert med The Doobie Brothers i Santa Barbara 1982. I centrum sångaren Michael McDonald. Föga anande han att konserten skulle ses som höjdpunkten för en hel genre 40 år senare. Yacht rock har etablerat sig sedan uttrycket myntades på 00-talet genom en low-budget-serie med samma namn.
Men det behövde nog förtydligas och dokumentären ger nycklar till essensen av yacht rocken. Musikaliskt är genren varken ny eller utan tidigare benämning. Den handlar om grupper och artister verksamma i LA i slutet av 70-talet och har tidigare klassificerats som soft rock, blue eyed soul, daddy rock eller rätt och slätt pop fusion.
Kärt barn har många namn, men vi talar om musik som musikrecensenter utbildade i punk och postpunk aldrig velat befatta sig med. Och det slås tidigt an i dokumentären att genren handlar om musik som varken är progressiv eller kräver något av lyssnaren. Det får gärna rocka, men inte för mycket. Som en Messias och (ofrivillig) talesman för yacht rocken uttalar sig en idag vitskäggig Michael McDonald återkommande. Och det är också hans låt What a fool believes, som skrevs tillsammans med Kenny Loggins 1979, som anses vara den mest fulländade yacht rock-låten.
