Lars Noréns åttiotalsdramer – ofta fem timmar långa djupdykningar i komplicerade par- och familjerelationer – minns journalisten Björn Gustavsson som så starka, betvingande upplevelser att all annan teater bleknade och framstod som trist konventionell. De kommande decennierna såg Björn nästan allt som iscensattes av Norén och i denna artikel delar han minnesbilder från några av iscensättningarna.
Foto: Lina Ikse, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons
Hos Noréns fanns något definitivt nytt: en vaken nutidskänsla som effektivt avläste det omgivande samhället. 1980-talets Norénpjäser var fem timmar långa familjedramer; champagne, skärseld, krossade glas. Människor stängdes in i ett rum, drack mängder av sprit och avslöjade efter hand både sig själva och varandra. Dramaturgin tycktes sekundär: pratet flödade lika ohämmat som alkoholen. Därefter kom mentalvården, de kriminella, de utstötta; bräckliga människor som redan från början hade funnits i Noréns pjäser men som efterhand allt mer hamnade i fokus. Från 2000-talet har Lars Noréns dramatik allt tydligare cirklat kring förintelse, död, utplåning, samtidigt som en allt tydligare vilja till stilisering varit tydlig.
