Göran Tunström nämns numera sällan i den litterära offentligheten. Några decennier efter hans bortgång ser man nästan aldrig något skrivet om denne författare, som Bonniers förlag på sin webbsida framhäver som ett av vårt lands viktigaste.
I den djupt personliga Under tiden (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka när han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.
Betydelsen av Sunne var för Tunström avgörande. Där ”tänds språket”, som han sa. I Juloratoriet beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet var för Tunström en upptäcktsresa. Han ville överraska sig själv likaväl som läsaren.
Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom – men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång liknar han vid ”en låda av ljus”. I detta perspektiv kan hans böcker betraktas som framkallningsbad… Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.
