Även fast timmerhästarnas epok är kort, sammanfaller den med Sveriges omvandling från ett fattigt bondesamhälle till ett industriland, ja utgör en av förutsättningarna för denna: skogsbruket inbringade hela tiden mer exportinkomster än verkstadsindustrin.
Foto: Pxhere
“…Tjugosex på vintern låg jag ute och högg uppåt jämtgränsen tillsammans med Gustav Parment, morbror. Vi var fem hästar härifrån, två huggare på varje häst. Vi kom upp efter tretonhelgen. Snön var som en vägg. Det hade vräkt ner. Basvägen syntes knappt. Och Gustav hade en svart märr, elak som en nykterist, men en otrolig snöhäst, lyfte på bena som en balettdansös. Hon spårade hela vägen upp till kojan, nio kilometers skogsväg, gick så att skumtapparna rök om henne. Tillåt inte att nån annan tog täten. Försökte man köra henne åt sidan, då gnall hon och slog! Hon skulle bara gå först! Ja, det var en otrolig häst, vild och grann…”
Det är min far som berättar. Inspelningen från mitten av sjuttiotalet, några år innan hans död. Som alltid rör sig berättelsen kring två konstanter: hästar och snö, kunskapen om hästar och snö. Så gott som varje vinter från tjugotalets början har han tillbragt i timmerskogen, som huggare eller körare.
