Smällare, nyårslöften, champagne, glitter och flärd. Det som kännetecknar vårt nutida nyårsfirande har rötter långt tillbaka tiden.
- Det handlade från början om riter för att bringa tur, berättar etnolog Inger Widhja.
Ett år går fort. Ibland kan det kännas som att man precis vant sig vid att säga och skriva det innevarande året när ännu ett nytt börjar. Det sägs att upplevelsen av tid också förändras ju äldre man blir – som om tiden går fortare och fortare. Därför verkar det ganska logiskt att vi har behov av att markera övergången från det gamla till det nya genom en ordentlig fest. Så att tiden liksom inte bara rullar på. Men nyårsfirandet har historiskt också handlat mycket om besvärjelser och vidskepelse berättar etnolog Inger Widhja.
– Genom olika ritualer ville man göra det kommande året lyckosamt.
Hur länge har vi firat nyår den 31 december?
– Det är lite beroende av samhällsklass. Överklassen och de högre stånden började tidigare med nyårsfirande. Men det var under Gustav Vasas tid på 1500-talet som 1 januari officiellt blev nyårsdag i Sverige. Innan dess räknades juldagen som årets första. Först i slutet på 1800-talet var 1 januari etablerad som nyårsdag och då tog firandet på nyårsafton och tolvslaget riktig fart. Det omgavs från början, framför allt hos allmogen, av en hel del vidskepelse. Genom olika riter och “knep” försökte man som sagt bringa tur, men också ta reda på vad som väntade det kommande året.
