Att kula ute i naturen kan vara otroligt helande. Det upptäckte Karin Lindström Kolterud efter en utmattningsdepression för drygt tio år sedan. Hon kular fortfarande flera gånger i veckan och lär numera också ut kulning till andra.
Text och foto: Irmi Persson
Det är tidig förmiddag och solen smeker över landskapet. Sommarblommor, gräs och örter vajar lätt i brisen. Runtom ängen, som brer ut sig i en böljande dalgång, står skogen hög och tät. Det är tyst och fridfullt, en perfekt plats för kulning.
– Jag har en rutin där jag går en promenad i skogsmiljö i ungefär en timme. Medan jag går sjunger jag och så stannar jag någonstans och kular. När jag var här i våras hade tranorna precis kommit tillbaka. Jag kulade och de svarade mig. Sådär höll vi på fram och tillbaka ganska länge, säger Karin och blickar ut över ängen.
Tranorna är förresten inte de enda som svarat på Karins kulning. Hon har lockat allt ifrån småfåglar till storlom och en gök att närma sig och svara på hennes rop. Göken var först långt bort, men Karin märkte hur den liksom ringade in henne och till sist satte sig i ett träd alldeles ovanför hennes huvud.
